4. Ödmjuk och stolt i tro: det är att leva detta att i Gud är jag intet men Gud är i mig

Det fjärde vägmärket har säkert vållat huvudbry för många fjällvandrare.

”Ödmjuk och stolt i tro: det är att leva detta att i Gud är jag intet men Gud är i mig.”

Vad menar han? Kanske att i det stora perspektivet är vi alla obetydliga. Men hur små vi än är, så ingår vi också i ett sammanhang.

Det är först när vi skiftar fokus från oss själva till verkligheten runtomkring som det blir möjligt att se oss själva som del i denna helhet, det som är större än vi själva och som han kallar Gud – och som många väljer att ge andra namn.

För Dag Hammarskjöld finns Gud inte på någon avskild ort utan träder fram i verkligheten, som det mest naturliga av allt. I stillheten vid morgonkaffet. I kvällsturen med hunden. I mötena med vänner. På det sättet blir hans tro personlig, den handlar om att ta emot och bära andra, och att själv bli buren i livets tunga stunder.

Vi har en möjlighet att bära andra efter vår förmåga – men vi behöver också själva bli burna för att orka. Är det inte något att känna både stolthet och ödmjukhet inför?

Kanske tolkar du vägmärket på annat sätt?